Hej på er! Så här är det. Min egna sparbössa ekar tomt och det är läskigt knapert just nu rent ekonomiskt. Jag är orolig, stressad och jobbar dagligen med ett huvud som är fullt av bland annat hjärnspöken. Samtidigt som jag gör mitt allra bästa för att klara av vardagen med jobb som konstnär och allt vad det innebär och i ett "nytt" land (Portugal) där jag fortfarande håller på att acklimatiserar mig. Jag försöker inte skylla i från mig utan är bara öppen och ärlig. Det är tufft som konstnär men jag ger aldrig upp för mina drömmar, mål och passioner.
 
Den senaste tiden har jag saknat min familj nåt så fruktansvärt. En dag ringde mamma och frågade om jag ville komma hem till Sverige en stund. Så himla jättegärna mamma men jag har inte råd, blev mitt svar. Då berättade mamma att familjen ville bjuda hem mig på en tur och retur resa till Sverige. Det skulle få bli min 30 års present från dem och vad hade egentligen kunnat passa bättre? Det var så perfekt! Så lägligt! Jag tog tacksamt emot min present och den 10 juni flög jag hem till Sverige för att stanna i 10 dagar.
 
Det blev en intensiv vecka där jag träffade alla mina nära och kära och det är nästan lite läskigt hur jag liksom insåg där och då hur mycket jag verkligen älskar dem. Missförstå mig rätt, jag har självklart alltid älskat dem, men det blev så påtagligt då. Tårar kom när jag först såg dem och omfamnade dem. Ibland tror jag att man måste åka bort och komma tillbaka för att få sig perspektiv på saker och ting. Förstår ni hur jag menar? Jag behövde den där veckan i Sverige. Den var otroligt nyttig och välbehövd. Jag är så tacksam att jag har en sån fin familj som bryr sig så enormt mycket. Mitt hjärta värker av kärlek för dem ♥
 
Nu är jag tillbaka i Portugal. Tillbaka till min fantastiska man och min lurviga lilla dotter (Hunden Selma). Det känns som att jag kommer tillbaka lite klokare, lite visare och med tydligare och klarare drömmar och mål för livet. Jag är redo att kämpa vidare och jobba hårdare men med balans. Jag är redo att fortsätta göra mitt allra bästa för att nå dit jag vill.
 
Och jag är framförallt redo att älska mer.
 
En dag längst ut i Portugals sydvästra hörn och en av Portugals vackraste platser. Praia do Castelejo.
 
Till sist vill jag avsluta detta inlägg med ett stort TACK till alla er som läser och kommenterar min blogg. Jag känner mig enormt bortskämd som har så fina läsare, som peppar, stöttar och ger komplimanger. Jag vet inte hur jag ska kunna tacka er, men TACK! ♥
// Mixed, Tankar & grubblerier;

TACK LIVET

God kväll mina kära. Eller egentligen är det natter nu. Klockan slår snart tolv och jag ska strax gå och lägga mig i sängen och somna tätt intill min Semla. Jag är fortfarande ensam hemma, utan Marco. Han kommer hem på nu onsdag så bara en dag kvar nu. Det har gått ganska bra att vara själv. Stundvis så har det varit rätt skönt att bara få vara helt för själv, andra gånger har jag känt mig som den ensammaste människan på jorden. Men jag har tillbringat mycket tid med Marcos syster och hennes ettåring och våra hundar. Vi har hängt hela eftermidagarna på stranden efter våra jobb.
 
Jag känner mig så otroligt välsignad. Jag känner mig så bra i själen just nu. Så tacksam. Jag har fått en sån fin bonusfamilj i Marcos familj. Idag ringde Marcos pappas fru Theresa (Ej Marcos mor), alltså hon är världens finaste! Jag älskar henne! Hon bad mig komma ner för hon hade en present åt mig sa hon, så jag kutade ner och fram kommer hon till mig med världens leende och omfamnar mig med både pussar och kramar och sträcker fram en påse. I påsen låg ett par sprillans nya flip flops av märket Havianas, ni vet.
 
Grejen var den att när jag var på familjemiddag hos Marcos familj (Utan Marco) i helgen så fick de se mina trasor till tofflor som jag, på riktigt nu, både har tejpat, limmat och snörat ihop då de helt enkelt varit så utnötta och knappt hängt ihop längre men som jag vägrat slänga. Somliga går med trasiga skor ni vet.. Hon tyckte nog att det var dags nu. Tycker det var en sådan enormt fin gest, blev helt rörd! Äntligen kan jag gå normalt igen, utan att snubbla.. Mina nya skor är som bomull under mina fötter. Vilken välsignelse!
 
Min hund är underbar, Marco är underbar, Marcos familj är underbara, Portugal är underbart, vädret, maten, människorna och naturen är underbar! Tack livet ♥
 
-
 
Förlåt för ett flum-inlägg, men alltså ibland måste man bara stanna upp lite i livet och känna hur otroligt blessed man är. Att bara stanna upp och känna tacksamheten flöda för allt det fina livet har och ger.
 
Selma har iallafall fattat vad jag menar 😆
Jag vill bara säga TACK till alla som skrivit till mig i förra inlägget. Hade ingen aning om att det faktiskt var så många som kände igen sig. Herregud! Det är ju både bra och.. inte så bra kanske. Alltså att man känner sig så miserabel menar jag. Men skönt att man inte behöver vara helt solo i sina miserabelkänslor. Vi är tydligen en hel familj! Det var så många som skrev så bra saker som gjorde att jag faktiskt blev alldeles lugn inombords. För helt ärligt, jag trodde att jag var helt ensam om att känna såhär.
 
Några utav er som skrev till mig satte verkligen orden. Bokstavligen.
 
- Jag är introvert och jag behöver få ladda batterierna ensam. Att vara med andra tar oftast energi istället för att ge.
- När någon frågar om vi ska göra något (kan vara flera dagar fram) så brukar jag känna att jag är hellre hemma.
- Det tar så mycket energi att vara trevlig. (Inte för att jag är otrevlig annars..)
- Stressen över att ge ett bra första intryck med nya människor är superläskigt. (Suger musten ur en!)
- Jag klarar inte av vänskap där det finns krav på att höra av sig och att träffas.
- Jag har förlorat så fruktansvärt bra vänner just för att jag gärna isolerar mig. Gillar att umgås med folk men till en viss utsträckning.
- Jag är exremt introvert och sånt suger i detta superextroverta samhälle vi lever i idag.
 
Tack till er som tog er tiden att skriva till mig, det betyder oerhört mycket ska ni veta. På riktigt. Tack! Vi är inte ensamma. ♥
 
Avslutar inlägget med en closeup på en av mina målningar "Guardian Angel". Hon ser ut att tillhöra oss introverta själar där hon gömmer sig lite bakom sitt blonda hårsvall.

OM MIG:
Hej! Jag heter Sandra (Tidigare känd som "Kan Dee" och grundare av webshopen Kan Dee Shop) och bor i södra Portugal tillsammans med min framtida man Marco och vår hund Selma. Här skriver jag om mitt liv som konstnär och designer och delar med mig utav min vardag. Läs merhär.

KONTAKT:artbykandee@hotmail.com

@ARTBYKANDEE

INSTAGRAM