När jag bodde i Sverige (herregud det låter som att jag har bott i Portugal i flera år) så upplevde jag att tiden gick såååå långsamt. Varenda dag såg exakt lika dan ut. Vinterhalvåren var självklart värst. Marco jobbade hela dagarna eftersom han ville spara så mycket pengar som möjligt inför vår utomlandsflytt och jag var jämt ensam hemma med rutiner som uplevdes som otroligt långtråkiga och som upprepades om och om igen.
 
Ensam.
 
Jag vaknade och åt frukost samtidigt som jag satt vid bordet och tittade ut genom köksfönstret och jag möttes av den trista lägenhetsbyggnanden mitt emot. Nedanför ekar den lilla lekparken tom. Tyst, kallt, grått, dött. Inga människor syns till, precis som att alla vägrar gå ut för att slippa mötas av den där deprimerande synen som jag precis fått skåda utanför mitt köksfönster när jag åt frukost. Omgivningen är säkert trevligare innomhus. Varmare.
 
Jag bylsar på mig flera lager av kläder, men alltid mjuka och bekväma kläder. Orkade aldrig fixa mig något värst. Vem skulle jag träffa? Ingen. Jag typ.. ville inte ens. Jag ville helst isolera mig. Mössa på. Blek som ett spöke. Liksom ett ansikte utan gnista. Jag kopplar lilla Selma och tar mig ut på den dagliga skogspromenaden. Hem, lägger mig i sängen och surfar på mobilen. Tittar på hur andra lever sina liv, avundas litet men försöker att intala mig själv hur bra jag ändå har det och att jag ska känna en enorm tacksamhet för det finns ju dom som har det väldigt mycket värre. Men drömmer mig ändå bort.
 
Jag skrapar ihop något att äta till lunch och lägger mig åter i sängen för att förlora mig själv i instagram-världen igen. Utanför börjar mörkret falla över staden Västerås och jag känner hur utmattad jag är.. av.. ingenting. Jag somnar. Åh, älskade sömn. Som en räddning. Ett tillfälle att fly från min trista, händelselösa verklighet. Jag minns hur irriterad jag kunde vara när jag väl vaknade sen några timmar senare. Varför vaknade jag för? Jag ville ju sova mer. Egentligen aldrig vakna.
 
Men jag vaknar och måste ta mig ut med stackars Selma igen. Så jag bylsar på mig alla kläder igen och ger mig ut på en promenad. Nyvaken, trött och omotiverad. Väl hemma igen så slänger jag förmodligen in en maskin tvätt, tar hand om disken och plockar undan lite. Mellan varven scrollas det frenetiskt på mobilen. Alltså den där jävla mobilen! Jag spyr!
 
Marco kommer äntligen hem. Som min sekundära räddning efter sömnen när jag är ensam. Det är kolsvart ute nu. Vad ska vi göra? Men han måste jobba hemma nu, svara mail, gå igenom bokningar osv. Åter igen hamnar jag med mobilen i handen tills det är dags att förbereda mat för kvällen. Jag lagar mat, vi äter, vi tar en promenad med Selma igen och sen duschar vi och lägger oss och tittar på film.
 
Varenda dag. Samma.
 
Det sista året, och framför allt den sista vintern, innan vi faktiskt tog steget och flyttade till Portugal efter typ tio års velande fram och tillbaka, kändes mitt liv väldigt deprimerande. Alltså. Om jag skulle beskriva mitt liv med tre ord så skulle det vara just tyst, kallt, grått, dött. Det var fyra till och med. Jag vill inte verka otacksam, oförskämd eller bitter, jag gick alltid och la mig om kvällarna och kände en enorm tacksamhet över att jag ändå inte hade det värre. Jag liksom slog ihop mina händer likt en bön och tackade för allt jag ändå hade. Tänk att jag hade ett varmt hem att vara i när det där ute blåste så kallt. Tänk att jag fick äta mig mätt varje dag. Och till och med proppmätt. Tänk att jag hade en fantastisk liten hund som jag fick verkligen fick älska så villkorslöst, som gjorde att jag fick känna sådan enorm kärlek. Som jag fick pussa på. Likaså Marco. Mitt stöd, min stora fina kärlek och min ljusbringare i det där mörkret. Jag försökte faktiskt att ändå alltid tänka på de positiva delarna av mitt liv. Om och om igen. Och jag försökte att ändå alltid att tänka att det faktiskt kommer en sommar igen. Även om den kändes..
 
Så. Långt. Borta. Och. Tiden. Gick. Så. Långsamt.
 
 
Fortsättning följer..
Kommentarer:

Camilla:

Skriven:

Fan vad jag känner igen mig själv i allt du skriver. Du har förut skrivit om depression och ångest, kärleken för din man och hur du upplever att han har räddat dig osv. Skulle lika gärna ha kunnat vara jag som skrivit allt detta. Så sjukt!! Haha!! Jag har själv bott i Västerås för några år sedan och är så glad över att jag inte bor kvar där längre. Måste kännas helt underbart att få börja om på ny kula i ett helt annat land och sedan Portugal av alla ställen. Bra land - bra val!!

Svar: Tänk vad hemskt att någon där ute känner igen sig, jag önskar att ingen behöver gå igenom misär, elände och depressioner. Jag är tacksam och glad att du skriver här till mig, för även om jag önskar att det jag skrivit om här inte existerade för någon, så känns det ändå skönt att veta att man inte är/varit helt ensam i det.. Önskar dig allt gott! <3 Massa kramar!
Sandra Nobre

Kommentera här: