Sandra Nobre Art + Design

ATT BLI DÖMD
Så har det gått en vecka sedan jag bloggade sist. Jag verkar inte hitta någon rutin på mitt bloggande och ibland är det precis som att jag glömt bort hur man driver en bra och läsvärd blogg. Har jag någonsin ens vetat det kan man ju fråga sig. Jag gick tillbaka till de första åren i den här bloggen. Började blogga 2009. Skrämmande vad 8 år går fort. Men iallafall.. Plöjde igenom några blogginlägg och känner inte igen människan som skrivit texten. Kan man göra en sådan enorm transformering? Eller var vi alla så pass omogna, naiva och barnsliga under våra yngre år? Jag vill ta fram skämskudden, förstår ni vad jag menar? Vill bara stänga ner bloggen och glömma att det där var jag, haha.
 
Men grejen är den.. Vad jag vill komma fram till att allt verkade så lätt då.. Alltså.. hur ska jag formulera mig så att ni ska förstå.. Jag hade så lätt för att skriva, om allt möjligt. Jag verkade inte vara rädd för att bli dömd utifrån mina texter och bilder. Jag bara tuta och körde. Jag förstår väl någonstans att det hade med att man helt enkelt var omedveten och aningslös om omvärlden och hur patetisk man framställde sig. Det fanns bara jag. Idag är man mer medveten. Mer rädd om sitt omdöme?
 
Ibland saknar jag att bara kunna skriva rätt ut vad vad har för känslor för stunden. Men en del i mig vågar inte. Samtidigt som jag värnar så om mitt privatliv så har jag en längtan att få prata av mig. Att få ur mig. Visst kan jag skriva för mig själv utan att någon ska läsa det men helt ärligt så känner jag nog att det skulle vara skönt med vetskapen om att någon där ute kanske lyssnar..
 
Jag grubblar otroligt mycket, jag filosoferar och tänker och tänker och tänker. Jag är ofta i en bubbla där jag analyserar, reflekterar, observerar, spekulerar och ibland blir det bara för mycket att bära själv. Jag gör ingenting utav mina grubblerier utan de förblir en tjock massa i mitt huvud. Jag vet inte vad jag ska göra utav det ibland.
 
Men då jag idag, till skillnad för 8 år sedan och tur är väl det, är mera medveten om hur grotesk internetvärlden kan vara, hur gigantiskt oändlig den är, hur många miljontals människor det finns i cybervärlden som kan läsa, granska, titta, hata på, anmärka på, klanka på, klandra, kritisera och döma mig utifrån det jag skriver och visar upp.. Är det något jag är beredd på? På rikgtigt? Jag är rädd för att den som läser ska tycka jag är knäpp i huvudet. Alltså, nu är jag ju knäpp i huvudet men.. alltså jag vet inte.. Att bli dömd.
 
Vad tycker ni om det här? Vad har ni får åsikter och tankar kring det här? Hur mycket kan man, ska man, borde man, borde man inte öppna sig i sin blogg? Finns det några oskrivna regler? Riktlinjer? Vart går gränsen mellan att vara personlig och att vara för privat?
 
Personligen, om jag ska utgå helt ifrån min egna åsikt, så tycker jag att det är mycket mer intressant att läsa en text som är personlig, som man eventuellt kan relatera till, än att bara läsa om det som ligger på ytan hela tiden. Jag tycker att det kan vara väldigt intressant att läsa om en annan människas tankar och hur den tänker, resonerar och grubblar. Men samtidigt att det inte blir för privat. För då har man ju ingenting kvar till sig själv sen? Förstår ni hur jag menar?
 
Nä hörrni, jag vet inte om det här inlägget leder nånvart. Jag känner bara att jag virrar till det som den osäkra lilla virrpanna jag är. Nu avslutar jag det här inlägget med en kopp kaffe och en av mina första målningar som så passande heter just.. Limelight.

 
#1 - Sandra

Idag fick jag äntligen hem den efterlängtade "The Carneval". Jag är SÅ nöjd! Färgerna är verkligen on point och jag är lyrisk över att få upp den på väggen. TACK för att du målar så fantastiskt! Jag är väldigt kräsen när det kommer till konst. Du är den första konstnären som har fått äran att hamna på en vägg hemma hos mig. ;)

"Köp av en levande konstnär - de döda behöver inte pengar"

#2 - Camilla

Jag har själv bloggat för några år sedan men då hade jag ett "taget" namn och visade inte bilder på mig själv, förutom bilder som såg målade ut som jag skapade med fotoappar. Jag skrev av mig som fan och berättade typ hela min livshistoria "nästan". Grejer jag varit med om... Det var en otrolig lättnad efteråt då jag slutade att älta en massa skit med min sambo och istället la det bakom ryggen. Det jag däremot inte klarade av var folks elaka åsikter där många sågade mig totalt, dom sågade mina åsikter om skit som har hänt mig i mitt förflutna. Jag kände mig fan både påhoppad och sårad, jag började svara på kommentarer för att desperat försvara mig och få det sista ordet då jag visste att jag hade rätt. På samma gång var det en del läsare som verkligen förstod mig och som fick mig att börja tänka annorlunda kring vissa grejer :)

#3 - Vän till en okänd

Jag vet inte hur du är som person men ifrån mitt perspektiv när jag läser dina texter så känns du emellanåt ganska hård och dömande mot dig själv. Jag skulle tipsa dig om att istället för att hela tiden pusha dig själv genom att se att saker du tänker/känner/gör är fel/dåliga och att du behöver ändra dig, jobba på att hitta acceptans och medkännande.Sedan kan man ändra på saker som man VILL förändra, men jag tror att förändringarna då inte blir lika påtagliga och svåra. Att vilja förändra saker utan att döma ut det som är. Det finns en orsak till allt och det är varken bra eller dåligt. Det bara är så. Utan självföraktet så försvinner ett hinder som låter livet rinna på på ett annat sätt. Med alla dess motgångar. Du verkar ha ett gott hjärta så det finns ingen anledning att döma eller förminska dig själv. Det blir tokigt ibland, alla mår vi dåligt, har problem, gör fel, lever inte upp till vår fulla potential osv. Men det är okej. Det ÄR okej. Det är något fint i det med, tycker du inte? :)

#4 - Maria

Se det såhär, att det kanske får många att känna igen ssig. Du kanske får människor att säga att de förstår pprecis vad du menar?