Varmt välkomna till www.KANDEESHOP.se!

TÄVLINGEN ÄR AVSLUTAD!

TÄVLINGEN ÄR AVSLUTAD!

GRÅ TOP MED KO-SKALLE 269SEK - GÅ DIREKT? (Ingen frakt!)
Just nu handlar du fraktfritt på KAN DEE SHOP! Passa på för erbjudandet gäller endast i 28 timmar!

PS. När du kommer till kassan ska du klicka på FRI FRAKT som är i rosa :)

TÄVLINGEN ÄR AVSLUTAD!

Just nu kan ni shoppa loss på Kan Dee Shop och få fri frakt! Men skynda, gäller endast till i morgon midnatt. (14 september kl. 23:59). Lagret är äntligen påfyllt så passa på att fynda lite nyheter med fri frakt :)

Varmt välkomna in till Kan Dee Shop!

LYCKA TILL!


TÄVLINGEN ÄR AVSLUTAD!

Jag har alltid varit väldigt annorlunda och "speciell". Lite utav en ensamvarg. Jag gillade mest att vara i min egna lilla värld. Jag har alltid haft svårt för att skaffa vänner eftersom jag är så introvert och väldigt blyg. Jag har alltid varit en orolig tjej. Redan på barnsben oroade jag mig över allt du kan tänka dig. Tex hur det gick till att betala sina räkningar när man blev stor. I vilken ordning man borde ta maten i skolan eller hur man ens förde en konversation med andra människor. Jag har nog alltid trott att jag varit en utomjording. Ju äldre jag blivit, desto allvarligare har dessa problem blivit och desto fler "problem" har jag utvecklat. I dag lider jag främst av social fobi, nekrofobi & algofobi, emetofobi, panikångest och BDD.

Social fobi = Jag gillar inte att vistas bland mycket folk. Ibland är det till och med jobbigt att ens vistas med mina nära och kära. Ibland till och med mina egna vänner. Jag känner mig obekväm och kan inte sluta tänka på hur andra uppfattar mig som person och hur jag ser ut rent fysiskt i alla vinklar.

Nekrofobi och algofobi = Detta är två fobier jag utvecklat de senaste två åren och det har tyvärr bara blivit värre och värre. Nekrofobi och algofobi är namnet på två fobier som gör att du ständigt är livrädd för att leva och dö. I princip. Jag är livrädd för döden och fysisk smärta. Jag är så rädd för det att det kan leda till panikattacker. Jag har tvångstankar om döden, speciellt hemska dödar. Att tex dö i en flygkrash, att bli mosad i en sopcontainer, att brännas till döds, gasas ihjäl.. drunkna.. you name it. Jag är livrädd för smärta. Jag funderar på om det gör ont att dö? Vad händer när vi dör? Vart kommer vi? Hur känns det att ha en sådan hemsk fysisk smärta? Detta gör det ibland omöjligt för mig att göra vanliga saker som andra människor tycker är roligt. Som att tex skejta, åka snowboard, pulka, bil, flyga.. jag kan till med vara livrädd för att duscha eftersom att jag får för mig att vattnet kan nå någon elektrisk ledning och jag dör av en elstöt.

Emetofobi = En hemsk fobi som gör att jag är livrädd för att kräkas. Jag är så rädd för att kräkas att jag ibland får panikattacker då jag känner mig illamående. Allt som skulle kunna bidra till illamående avstår jag.

Panikångest = Eftersom jag är en extremt orolig människa och har så många olika fobier - utvecklar jag ibland panikångestattacker. De kan var så djupa, kraftiga och våldsamma att jag i princip ligger på golvet och skriker rakt ut, gråter hysteriskt och hyperventilerar. Jag tror att jag ska dö och det känns som att min kropp har blivit besatt av onda demoner. Allt känns fruktansvärt obehagligt och hopplöst.

BDD = (Body Dysmorphic Disorder) Sjukdomen jag lider av allra mest. Störningen innebär att man har en bild av sig själv som inte stämmer, samt att man lider extremt mycket av sitt utseende, i så stor utsträckning att det sociala livet blir lidande. Oftast ter sig detta i extrem utseendefixering, och ibland till följd av det social fobi. Jag tycker verkligen, på allvar, helt seriöst, att jag är den fulaste varelsen som bor på den här planeten. Jag kan inte sluta fokusera på hur ful jag tycker att jag är. Min näsa är for stor, mina lår är konstiga, mina fötter är skitfula, jag hatar mitt hår, mina läppar är för små, tänderna är snea.. osv osv. En person som är drabbad av störningen kan lida så mycket att denne inte kan sköta ett normalt liv. Ofta hakar den drabbade upp sig på vissa kroppsdelar, till exempel näsan, och en del undviker att visa sig i vinklar som de är övertygade om att andra ska anse de ser motbjudande ut i, vilket kan leda till ett för utomstående mycket underligt kroppsspråk och beteende. Den här fobin utvecklades i högstadiet och har aldrig försvunnit även om det blivit mycket bättre och jag lärt mig att acceptera vissa saker.

När började problemen, och vad tror du det var som utlöste dem?

Nekrofobi, algofobi, panikångest och BDD är något som kommit de senaste åren och vad som har utlöst det vet jag faktiskt inte. Jag har lidit av depressioner sedan jag var 10 år och jag har även haft ett självskadebeteende och önskat att få dö. För ett halvår sedan fick jag tabletter utskrivna för panikångest och efter att jag börjat äta dem har jag gått från att vara totalt nerkörd i botten till att i princip sväva bland molnen. Okej riktigt så bra har jag det inte, men om man jämför med hur jag någonsin mått - så mår jag allra bäst nu och jag tror att pillrerna kan vara en del av orsaken. Jag har börjat uppskatta livet och allt trevligt som hör därtill, att jag - istället för att vilja dö - blivit livrädd för att dö. Därav min nekrofobi.

Hur har det påverkat din vardag?

Alla mina fobier har verkligen påverkat min vardag och mitt liv på ett extremt negativt sätt. I stort sett så har fobierna fått mig att leva ett isolerat liv, hindrat mig från att göra normala saker och uppleva saker och händelser som andra människor skulle uppleva som trevliga och roliga. Jag har missat otroligt mycket.

Har det påverkat dina förhållanden?

Jag är inne i mitt andra riktigt seriösa förhållande. Jag hoppas och verkligen tror att detta blir mitt sista också. Innan jag träffade min nuvarande pojkvän, var jag tillsammans med en kille till och från i 6 år. Pga av mina sjukdommar och fobier fanns det en bedrövlig svartsjuka och kontrollbehov. Det gjorde att vi tillslut inte kunde vara tillsammans längre. Jag vet att jag var 90% av orsaken till att det tog slut. Med min nuvarande pojkvän är det väldigt annorlunda. Vi har varit ett par i 4 år och vi är fortfarande varandras ögonstenar, vi visar full respekt till varandra och vi kan lita på varandra till hundra procent. Men trots det och trots att jag i dag mår mycket bättre, har blivit äldre och blivit mognare, kan jag, pga mina fobier, agera lite väl överdrivet ibland. Jag är fortfarande svartsjuk, men det ligger inte alls på samma nivå som i förra förhållandet. Min pojkvän förstår mig, vi har pratat massor om mina problem och han är min absolut största stöttepelare. Han är den jag går först till när allt rasar och han är den som först får mig att le igen. En tendens jag har är att gång på gång fråga Marco om han tycker att jag är fin, även fast jag vet att svaret alltid blir att jag är den finaste så kan jag inte sluta fråga det. Jag kan älta det där med utseendet om och om igen inför Marco och han ska ha en diamant som orkar stå ut med det - och mig överhuvudtaget.

Jag har jättesvårt för att skaffa vänner och även behålla dem som vänner. Jag har en riktig bästa vän och hon har varit min vän ända sedan vi var barn. Men vi har aldrig pratat om mina fobier, men jag vet att hon vet. Fast jag vet inte hur mycket hon vet. Jag vet egentligen inte varför vi aldrig pratat om det, det har bara inte blivit så. Jag har svårt för att hålla kontakten med de få vänner jag har, jag har telefonskräck och hatar att ringa och svara på samtal. Det är jättejobbigt. Jag undrar till och med vad mina vänner tycker om mig, om de tycker att jag är ful osv. Jag hatar att höra av mig till mina vänner, inte för att jag inte vill, utan för att jag helt enkelt inte vågar. Jag är rädd för att göra dem besvikna. Besvikna på att jag inte kan vara en bra vän för att jag har mina fobier. Men med min bästa vän är det annorlunda, det kan gå flera veckor innan vi hörs av men vi vet fortfarande vart vi har varandra och att vi älskar varandra.

Vad har du fått för hjälp?

Om jag ska vara helr ärlig så vet jag inte vad jag har fått för hjälp. Jag har kanske haft 20 olika psykologer och läkare under min livstid. Jag har gått på utredning efter utredning. Jag kanske har ätit 10 olika antidepressiva piller. Men utan att det blivit bättre och att man kommit fram till nånting. Jag har haft många psykologer som slutad efter en tid då jag gått hos dem vilket inneburit att jag varit tvungen att byta psykolog och börja om från början. jag har även haft psykologer som suttit framför mig och gäspat och kollat på klockan medan jag är mitt inne i en panikångestattack. Jag har varit på väg att läggas in flera gånger och vid ett tillfälle trodde man att jag gick på droger. Jag har aldrig tyckt att jag fått någon seriös hjälp, att någon tagot mig seriöst. Till slut gav jag upp allt vad psykologbesök hette och slutade med att äta piller. jag gillade inte att de proppade i mig en massa piller. Jag var utan piller i några år innan jag började utveckla panikångest och få oväntade och brutala attacker. Då gick jag till en läkare efter lite reserach på nätet om vad det jag kände kunde vara för något. Lätt som en plätt. Panikångest. Jag fick piller utskrivna och redan några veckor efter att jag börjat äta dem, mådde jag betydlugt bättre! Men jag tror också att jag med åren själv har lärt mig och börjat acceptera att jag kanske aldrig kommer att få hjälp, eller åtminstånde, att den hjälpen jag fått under hela min livstid, inte var något för mig. Jag har dessutum mognat och fått en hel del insikt i sakker och ting, det kanske låter löjligt men jag tror att det är så. Jag har blivit vuxen och ändå lärt mig en hel del. Jag har insett att det finns viktigare saker i livet, även om jag fortfarande mår pissdåligt över mina fobier väldigt ofta. I dag försöker jag sakta men säkert och i min egna takt att "inte bry mig" om mina fobier. Det kanske låter nonchalant men jag försöker att verkligen rycka på axlarna och tänka jaha och? Vad gör det om jag tycker att jag har en för stor näsa då? Vad gör det egentligen? Jag försöker också att så fort det kommer en negativ eller hemsk tanke om något, byta ut den mot en helt annan tanke - en positiv och glad tanke istälett. Det hjälper. Det hjälper mig att inte fokusera allt för mycket på det onda. Just nu är jag inne på att försöka komma över min nekrofobi och algofobi genom att i små steg, börja utsätta mig för saker som faktiskt skulle kunna innebära att en olycka sker. Jag snorklade i dag tex, alldeles vid vattengryningen, (jag hatar att vara under vatten) och ju mer jag gav mig fan på det och verkligen försökte slappna av och njuta av det istället desto roligare blev det och desto lättare gick det. Jag har börjat åka loangboard lite grann. Börjat kolla mer på filmer där levande varelser dör..

Hur reagerade din omgivning, familj och kompisar?

Min familj, mamma och pappa har varit vid min sida från första stund. När allt eskalerade var det dom som höll min hand genom ALLA dessa år med psykologer och läkare. Mamma upptäckte att det var riktigt riktigt illa med mig då hon fick se mina skärsår i handlederna av en slump. Det var då allt började. Mamma grät och ringde upp til spyk på en gång. Min mamma och pappa är mina diamanter. Vilket tålamod de haft med mig! Vilken kärlek de hyser för mig som verkligen gjort allt för att jag ska må bra igen. Det finns inga ord som kan beskriva hur mycket jag älskar dem för det.

Vad ser du när du tittar dig i spegeln?

Jag ser ett monster. Kort och gott. Men det var mycket värre förr, när jag var mellan 13-15 år. Jag gick inte ens på lektionerna längre. Jag skolkade mig igenom hela skolan och när jag väl var i skolan klädde jag mig i jättepösiga kläder för att dölja hur smal jag var. (Jag har alltid varit otroligt smal av naturen och alltid velat gå upp massor i vikt - utan att ha kunnat, hur mycket jag än åt). I skolan mobbades jag för hur jag såg ut. Att jag var för smal och såg konstig ut osv. Jag gick till slut inte ens ut utan keps och fick panik när läraren sa åt mig att ta av mig den på lektionen. Allt jag ville, var bara att låta andra slippa se hur ful jag var. Vilket monster jag var. Allt jag ville var bara att få dö.

Jag minns att jag undvek speglar. På rasterna när alla andra tjejer sprang till speglarna och började bättra på deras smink, var jag den enda som raskt gick förbi utan att ens vrida huvudet åt speglarna. Att vara med på kort och film fanns inte ens i min värld.

Hur mår du i dag?
Jag skulle faktiskt kunna säga att jag mår tillräckligt bra för att kunna leva ett normalt liv. Ibland tar mina fobier över och allt blir ett helvete. Men i det stora hela så kan jag kontrollera det. Jag tycker fortfarande att jag är fulast i världen och skulle, bara jag hade pengarna, plastikoperera både det ena och det andra för att bli bättre tillfreds med mitt yttre. Men jag lider inte av det på samma sätt som då, då det var outhärdligt och ledde till ett självskadebeteende och en längtan efter döden. I dag är jag nyfiken på livet och vad det har att erbjuda. Jag försöker dagligen att intala mig själv hur lyckligt lottad jag istället är, som har en underbar familj, släkt och vänner. En underbar man vid min sida som jag älskar så och som älskar mig tillbaka. En fin lägenhet att bo i. En kropp som är frisk och fungerar som den ska. Att jag har pengar på mitt bankkonto som gör att jag klarar av att leva och till och med rädda andras liv genom att skänka pengar till välgörenhet varje månad. Att jag borde vara tacksam varje sekund som har allt det här. Det FINNS verkligen de som har det miljoner gånger hemskare än MIG och det kunde ju lika gärna vart JAG eller hur?

Hur ser du på framtiden?

LYCKA TILL ! TÄVLINGEN ÄR AVSLUTAD!