Är nyss hemkommen från stan och jag blir så jävla irriterad på alla jävla männsikor överallt. Kan dom inte bara försvinna?! Jag får panik av att gå in butik där minst 15 tjejer står och drar i samma jävla plagg. Fyfan va livet skulle vara gött om man för åtminstånde en timme kunde sparka bort och trolla bort alla männsikor så att man kunde få strosa runt ensam i lugn och ro. Men neeeejdå.
Efter fikat med Karin blev det 10 minuters runda i några butiker, sen fick jag panik, gav upp och tog bussen hem igen. Kom hem med tre stycken 8b pennor. Det var allt. Och det var bara bra det. Marco skulle ha styckat mig i bitar om jag kommit hem med flera kassar kläder.

Förresten ringde mamma och väckte mig i morse med goda nyheter. V i   f i c k  l ä g e n h e t e n !  Äntligen får vi komma bort från det här ghettot till ett finare och trevligare ställe. Tråkigt bara att vi inte flyttar förrän i augusti.. Känns som en hel livstid tills dess. Ska bli superkul att få handla ny fin inredning till lägenheten. Jag vet precis vad jag vill ha för inredning och gardiner. Ska försöka hitta de gardiner jag vill ha på nätet. Det fulaste som finns är panelgardiner. Det kom jag på idag.

Idag blir det förövrigt till att fortsätta teckna. Håller på med en helt ny teckning på a3 paper. Idén är skitcool tycker jag och jag hoppas ni kommer tycka detsamma, lägger upp en sneakpeak bild på det senare.                                                          P e a c e!

Nu är det så att nästan alla som har beställt YLGI-linnerna har fått hem dem. Och nu skulle jag vilja efterlysa alla som fått dem och be dom skriva en kommentar till detta inlägg. Skriv bara "Hej" eller vad som helst så att jag vet att du är en av dem som äger ett YLGI-linne.

För det är nämligen så att jag tänkte göra ett stort bildkollage med bilder på alla er som har köpt och fått sitt linne och även länka till er alla! De som inte vill vara med respekterar jag givetvis :) Men tyckte att det kunde vara en kul grej!

Hela historien är lite lustig för jag hade lagt av med tecknandet under några år. Jag fann det inte intressant just då av någon konstig anledning. Jag hade endast tecknat kändisporträtt sen i 7:an. Höll på med det fram till 1:an i gymnasiet. Sen dog det intresset ut, jag tyckte inte det var roligt att teckna av kändisar längre. Jag tyckte det kändes uttjatat och alla tecknade kändisar. Jag hade mycket problem med mig själv under den perioden då jag la av med tecknandet. Jag mådde inte bra med mig själv. Tecknandet låg långt borta.

Sen flyttade jag och familjen till Portugal och öppnade en nagelsalong tillsammans med min syrra Jennie som redan bor i Portugal sen 6 år tillbaka. (Jag är utbildad nagelteknolog). Arbetet som nagelteknolog var roligt och intressant till en början. Men jag slutade finna något intressant i det tillslut. Jag tog, för första gången på några år fram mitt ritblock och började teckna direkt från huvudet. Allt bara kom tillbaka, inspirationen, lusten och ideérna om en helt ny stil. Första teckningen direkt från huvudet blev denna:

Nu till det lustiga, min mobil var trasig. Pappa hittade en mobil på Mc Donalds. Tog den, och gav mig den. Jag stoppade in mitt kort i den, men alla nummer som fanns på mobilen var kvar. Plus mina nummer. Jag kunde inte sova den kvällen. Så jag började driva med folk genom att skriva snuskiga sms till några av de okända telefonnummer som fanns kvar i mobilen. Jag hittade även en kontakt vars namn löd "Marco Graffiti". Han skrev jag ett riktigt snuskigt sms till haha, alldeles för nasty för att skriva här. Jag fick inte svar av nån av de jag skrev till, förutom Marco. Han svarade "Who is it?", och vi började sms:a varandra flitigt. Han berättade att han var graffitikonstnär, att han surfade och gjorde graffiti-kepsar. Och när han sa det sista kom jag på att jag visste vem han var! Jag hade aldrig sett honom, men jag visste vem han var. Han brukade sitta på Matts bar om kvällarna och sälja graffiti-kepsar. Jag minns det eftersom jag var i Portugal med mitt ex efter gymnasiet, och han köpte 3 stycken graffiti-kepsar av Marco. Då visste jag även att min syrra Jennie och hennes pojkvän Miguel redan kände Marco. Dom var redan bra kompisar med Marco. Då förstog jag också att det var Marco som målat Jennies och Miguels son Lourencos rum!

Jag lät Marco få veta att jag visste vem han var. Han blev intresserad när han fick höra att jag också tecknade. Han sa att han hade jobb till mig. Att jag kunde hjälpa honom måla. Vi bestämmer att vi ska träffas. Han säger att han är på Cupula Bar och målar. Jag visste inte vart det låg. Men jag tar bilen och letar runt lite i området. Nervös. Sen hittar jag det! Och det lustiga var att Cupula Bar låg några hus bakom min och min familjs! NÄRA med andra ord. Jag kör sakta förbi baren och ser någon stå och måla vid dörröppningen. Jag kör vidare.. vågade inte stanna. Tänk om det inte var han? Jag såg att han såg mig köra förbi. Efter en stund får jag ett sms där det står "Did you just pass by the bar?".. Jag svarade att det var nog jag det. Han skriver att jag ska komma tillbaka. Jag tar modet vid mig och gör som han säger. Stannar direkt utanför entren, sitter kvar, och låter moton brumma på. Det är mörkt ute, tyst och lugnt. Det är bara han och jag där. Han kommer fram och jag vevar ner rutan. Här är det svårt för oss båda att komma ihåg vad som egentligen sas. Vi hälsa mer på varandra och han bad om ursäkt för att han inte kunde ta med mig in där. Jag minns att han var smutsig och hade massa sprayfärg på sig. Jag minns att han var rätt blyg. Jag åkte vidare, hem till min syster. Väl där får jag ett sms av honom "I can't believe it was YOU, you look like an angel, not a nasty girl sending nasty message, haha". Vad jag svarar minns jag inte.

Kvällen efter åker jag dit igen. Till Cupula Bar. Jag parkerar bilen och han kommer ut. Han säger åt mig att hoppa in i hans bil. Jag gör som han säger och han visar mig sin portfolio. Jag var väldigt imponerad. Han var GRYM! Sedan säger jag att jag har med mig mina teckningar. Jag hoppar ur bilen, går till min bil och hämtar dem. Går tillbaka och visar honom. Allt han får fram var ett stort WOW. Han älskade den här som jag hade började på några dagar innan jag träffade Marco:

När Marco träffade mig hade han vart singel i ett år. Innan det var han tillsammans med en tjej i sex år, det var ett stormigt förhållande. Och hans berättelse påminner så mycket om mitt egna stormiga förhållande som också varade i sex år. Lite lustigt, vi båda var tillsammans med våra ex i 6 år under exakt samma år! När jag och Marco träffades hade vi båda varit singlar i ett år.

Marco berättade för mig att efter sitt stormiga förhållande ville han bara träffa den rätta. Han ville inte hålla på och strula runt och träffa tjejer hit och dit. Han koncentrerade sig enbart på sitt jobb och sitt målande och väntade helt enkelt på att den rätta kvinnan i hans liv skulle dyka upp. Var det jag?

Och jag ville inte ha ett förhållande alls. Jag ville vara singel och ha karlar så långt ifrån mig som det bara gick. Men det funkade tydligen inte. Jag följer med honom in i baren. Vi var ensamma där eftersom baren höll på att renoveras. Det var natt, mörkt och tyst i området. Han visar mig sin målning han höll på med på en av väggarna. Han visade mig även runt i baren. Det var den mest finaste bar jag sett, efter Casa Do Cerro såklart :)

Vi går upp en våning och han visar mig terassen med en utsikt över hela Albufeira. Han tar mig upp till kupolen där hela golvet var täckt med gigantiska kuddar som omringades av stora luftiga fönster. Det var stjärnklart. Hela skiten var så jävla romantisk. Han tvingar mig berätta hur han fick mitt nummer. Jag berättar. Vi skrattar så vi får knip. Vi upptäcker att vi har många saker gemensamt, gillar samma musik och samma artister. Vi skrattar mycket den kvällen. Men vi pratar mycket också. Jag får veta att hans mamma dog när Marco var 10 år i en brand i deras nuvarande hus. Hon brann inne. Jag ville bara gråta.

Han får veta om mina svåra deppressioner jag haft under 10 års tid. Jag säger att jag är en svår människa. Jag är svår att förstå mig på, och jag är svår att ha att göra med. Men han förstår. För första gången så känns det som att nån förstår mig när jag berättar om hur jag har mått.

Vad som hände sen bland de gigantiska kuddarna är hemligt ;)

Från den dagen var jag och Marco oskiljaktiga. Vi sågs varje dag och inledde snabbt ett starkt förhållande. Han fick träffa min familj, och dom gick så bra ihop. Vi gjorde saker tillammans hela tiden, både ensamma och med min familj. Tillslut bodde jag hos Marco. Jag och Marco började måla ihop. Marco var en sådan inspirationskälla. Just nu flödade inspirationen och jag satt tillochmed och tecknade på salongen..

Och här är vi idag, i Sverige, i våran etta. Förlovade.

Hela dena historia känns så genomtänkt. Det är lustigt att så många sammanträffanden kan inträffa. Det är precis som att det var meningen att vi skulle träffas. Och det finns inga ord för hur mycket jag verkligen älskar den här karln.

Tänkte blööögga lite snabbt innan jag släcker. Är helt slutkörd i mina magmuskler. Jag har bokstavligt talat skrattat mig hes och förlängt mitt liv med minst 7 år! Dom som känner mig vet att jag har världens sämsta humor. Jag satt nämligen och spelade in olika ljud som jag pep fram i mobilen. Spelade upp. Skrattade ihjäl mig. Så jag grät. Ibland är jag bra lättroad.

Läste ni förra inlägget där jag skrev att jag ville rita! I DID! Jag har börjat rita på en riktigt cool Kan Dee Girl, som håller i en kamera. Fräknar ska hon få också ;)


Dessutom vet jag inte om jag ska jobba i morrn. Bossen har inte hört av sig.. Så därför hoppas jag ändå att jag får ledigt. Jag har mycket att göra. För det första måste jag bli bättre att svara på era kommentarer. Det är någonting jag måste börja prioritera. För det är NI som får mig att vilja fortsätta. Men min mailbox bombas fortfarande, jag får minst 15 mail om dagen av olika personer. Jag har ett porträtt jag måste bli klar med fort nu. Jag har beställning nummer 3 jag måste börja på. Dessutom är det mycket jobb med företaget, tryckeriet och mina linnen. Och samtidigt ska jag hinna blogga.
Usch, nu riktigt höööör jag hur jag själv klagar på allt. Men tanken är inte att jag vill klaga. Utan att bara få er att förstå varför jag kanske inte alltid svarar på era kommisar så snabbt, eller bloggar så ofta. Mina flesta läsare vet ju varför. Ni som hänger med min blogg dagligen vet att jag har mycket att göra nu <3

Mötet på tryckeriet gick kanon igår! Jag gick där ifrån sprudlande av glädje för jag fick se hur det första trycket "Youth lack genuine ideal" kommer se ut, det kommer bli riktigt snyggt :) Nya spännande saker där är på G.

Efter mötet följde jag med mamma och pappa och åt glass i hamnen, underbart i solen. Sen var det bara att fortsätta hemmåt och jobba vidare med kollektionen. Jag skulle också börjat på en ny teckning igår, som skulle bli ett nytt motiv till linnerna för kollektionen Kan Dee girls. Jag han dock inte. Tiden rusade i väg, och tillslut var det dags att hämta Marco på Arlanda. Jag tog med mig skissblocket även i bilen och började skissa upp ett nytt motiv till Alien-kollektionen. Älskar den kollektionen för det är så mycket känslor som berör mig där.

Och så ser jag honom stå där med sina väskor. Solbränd i snyggaste outfiten, svart bombarjacka med fatcap tryckt på bröstet i vitt, svart t-shirt under med fetaste vita fatcap texten på, snygga nya lite halvt baggy-jeans, och vita converse-liknande tygskor till det. Jag sprang fram till honom så fort jag fick syn på honom. Och han likaså, med ett brett leende på läpparna. Vi famnas och han bär upp mig av lycka. Vi pussas. Åh vad jag saknat honom.
På vägen hem blir det mycket skratt. Pappa och Marco är ju som bästa polare som sitter och skämtar om allt mellan himmel och jord. Haha

Vi åt allihopa på Burger King innan vi åkte hem. Nu kan jag inte äta där på 10 år igen, jag mådde illa efter halva burgaren. Väl hemma tar vi ett efterlängtat varmt bad tillsmmans, vi kollar på film och håller om varandra. Somnar sedan tätt intill varandra, i varandras famnar. Kärlek.

Nu har vi städat lägenheten, och jag har organiserat mina tecknar-material. Ska nu sätta mig och fortsätta med min första beställning, nu är det inte mycket kvar på den. Jag beräknar att kunna börja på nästa beställning om ca 2 timmar. Härligt.

Och på tisdag börjar jag på nya jobbet, på ett café mitt inne i stan. Jag förstår bara inte hur jag ska få tid med allt annat. Jag kommer att jobba heltid, så det blir till att skapa och pruducera på kvällarna när jag kommer hem. Puuh, hellst av allt skulle jag BARA vilja ägna mig åt min konst. Men det går inte just nu.